Den 23 januari 2013 fick Abbie somna in.
Det skedde lugnt och fridfullt här hemma.

I det slutliga skedet ville hon knappt gå ner för trappor längre, inte hoppa in/ur bilen. Så fort hon ens försökte leka eller springa runt så slog hon sig, sprang rakt in i en stubbe en gång, ramla o.s.v
Märktes på Bullen oxå att han blev frustrerad när han inte kunde leka med henne längre.

Några dagar innan kolapsade hennes mage. Vet inte alls vad hon satt i sig för nånting, men hon började kräkas o skita löst. Dagen efter sprutade det blod ur röven, så fort jag gav henne lite majsvälling, eller lite vatten så spydde hon upp det. Hon har ALDRIG varit så dålig innan. Ringde veterinären Anna Lindgren, som brukar vara med på våra tävlingar i norrköping, och även hjälpa flera av våra ekipage inom weightpullingen. Hon bad mig avvakta, men sa även att eftersom hon har Ataxia så får man fundera på om det är "värt " för henne att genomgå hela processen för att bli bra, OM det skulle bli värre så att säga.
Vi avvakta nån dag till, hon var fortfarande ganska pigg, försökte få i henne vätska så hon inte skulle torka ut. Men magen ville inte bli bättre. Hon fortsatte kräkas och bajsa blod. Nu hade både jag o min sambo pratat om att det kanske var dags för henne att få somna in. På nåt konstigt sätt kändes detta som ett tecken från ovan. Det är verkligen jättesvårt att själv bestämma VILKEN dag det ska vara dags för sitt djur att få sluta leva. Det är så overkligt.
Jag hade innan sagt att jag inte ville vara med när hon fick sprutan. Jag skulle aldrig klarat av det. Jag ville att min sista minne av Abbie skulle vara den mysiga och glada hund jag haft under dessa 5½ åren.
Så vi ringde veterinären som sa att hon absolut kunde komma hem till oss istället för att vi skulle komma till henne. Jag åkte iväg och jobbade på kvällen, vilket är helt sjukt egentligen.. men det visar hur himla känslokall jag kan vara när det kommer till sånt här. Min kollega visste om att hon var sjuk och att hon skulle få somna in så vi stöttade varandra under kvällen. Innan jag åkte till jobbet låg vi i sängen o myste o grät, tyvärr kunde jag ju inte ge henne en massa gott snask men massa massa kärlek fick hon. O det var som att hon tittade på mig med en blick som fick mig att förstå att jag tagit rätt beslut i rätt tid.
Min sambo stannade hemma och var med Abbie under hennes sista timmar.
Hon var väldigt matt denna dag/kväll så hon hade lagt sig ner på filten i knät på min sambo och bara somnat in när hon fick sprutan. Bullen fick vara hemma och när hon somnat in fick han gå fram till henne. Anna sa att det var bra för den andra hunden att oxå få förstå att Abbie somnat in. Och det gjorde han. Han försökte putta liv i henne o busa upp henne, men efter några försök så förstod även han.

Det känns overkligt även idag, 3 mån senare. Det känns så skönt att ha min sambo o hans hund vid min sida. Annars hade tomheten blivit alldeles för stor.
Visst känns det att det saknas ett liv här hemma.. men samtidigt känns det så skönt att veta att hon inte lider längre. Att hon är uppe bland molnen och skuttar o leker utan hinder. Det känns som att man släppt henne fri från sjukdomen. Och med det känns en lättnad. Jag gav henne det bästa liv jag kunde, och hon utvecklades till en riktigt fin och välvårdad hund! Jag är stolt över mig själv, och framför allt stolt över Abbie.

Abbie o Bullen

 Ekipagebild

 Abbie o Prisselprass, en av många hundkompisar vi varit hundvakt åt.

 Weightpull tävling

 Abbie med kompisen Rut som vi oxå hundvaktat åt.

 En av alla de olika sovställningarna :)

Tiden går för fort...

Nu var det ett tag sen som jag skrev någonting här.

Tänkte att det är dags att ge er en uppdatering.
En ganska tråkig uppdatering...

När jag fick reda på att Abbie hade Ataxi så trodde jag att det skulle gå långsamt.
Det märktes ju inte jättemycket i början egentligen, lite "klantig" o svårt för att gör dom där snabba smidiga rörelserna.
Men det har visat sig att det faktiskt gått väldigt fort ändå trots allt.
Det var ganska precis ett år sen jag fick reda på det, och trodde då att hon iaf kunde få bli 7 år innan det var dags att somna in (2år till alltså) Men med facit i hand nu så kommer hon som högst få uppleva sin 6'e födelsedag (1 Juni 2013) O dit är det ca ett halvår kvar till.

Just nu kan man säga att det hon klarar av felfritt är att promenera och sova på soffan/sängen.
Allt annat hon tar sig för funkar inte.
När hon springer sina "damp"varv så skuttar hon planlöst åt nåt håll utan att ens tänka på att hon flyger in i ett träd, ner i ett dike o.s.v.
Hon kan inte hoppa in i bilen själv.
Hon kan inte gå ner för trappan själv (slänger sig ner o tappar oftast fotfästet), gå upp för trappan går oftast bra men ibland tappar hon balansen bakåt.
Hon kan leka korta stunder med en annan hund, men det slutar oftast med att hon ramlar o rullar runt.
Hennes ögon skakar så fort hon "tar i" (Nustagmus rörelser) exempelvis när hon springer o tar i med hela kroppen, eller leker lite hårdare med en annan hund. Då tappar hon oxå balansen så klart, o man får stanna upp henne några sekunder tills hon återfått balansen innan hon han gå igen.
Hon kan inte ställa sig på bakbenen, då faller hon bakåt eller åt sidan.
När hon äter o matskålen står på golvet så kan hon falla framåt, bakbenen liksom lyfter sig.

Imorrse upptäckte jag att hon låg bredvid mig i sängen o ryckte. Sådär som dom kan göra när hundarna sover o drömmer. Men när jag tittade på henne var hon vaken. Så jag antar att nån nerv spökade i rörelsesystemet vilket gjorde att hon ryckte i vänster bak o framben. Kändes jätteläskigt, trodde hon o låg o krampade först. Men hon var avslappnad i resten av kroppen, o det var inte hicka heller för jag kände ingenting i magen eller bröstkorg. Bara i musklerna.

Det som känns skönast är ändå att Abbie själv inte alls verkar bry sig om denna sjukdom. Hon kör på som vanligt.
Det är värre för en själv. Jag drömmer mardrömmar nästan varje natt om att nåt hemskt händer henne. Att hon blir kidnappad utanför affären, eller sparkad på, eller att nån skulle slänga henne i kanalen... helt hemskt o man vaknar med världens sämsta samvete även fast inget av det har hänt.
Jag har flera flera gånger gått igenom i mitt huvud exakt hur det kommer gå till när hon somnar in. Vissa gånger känner jag att jag inte kommer palla att se henne somna in, hålla om henne, att jag vill att nån annan åker till veterinären med henne... men jag måste ju ändå nångång säga hej då iaf.
Men det är just det, men vill inte säga hej då.

Jag har börjat titta på vad det nya tillskottet skulle kunna bli, efter Abbie.
Kommer absolut inte klara att vara utan hund. Även om Jonnys hund finns, så är det inte min hund. Jag måste ha en egen.
Jag vill så mycket med mitt hundägande. Jag vill ha utmaningar, träna o tävla. Det är svårt med någon annans hund.
De som inte själva har hund förstår inte.
Det lutar mer åt att det kommer bli en Staffe nästa gång. Jag vill ha nåt mindre. O jag älskar utseendet på show staffen. Däremot har jag inte ekonomin på min sida, så vi får väl se när man lyckas spara undan till en ny hund.

Detta har jag o Abbie åstadkommit under åren:
Weightpull - Inte vår 'starkaste' sport. Mycket tack vare att jag själv inte är konsekvent nog med stryketräningen! På slutet av vår tävlingssäsong så hade hon ett jädra driv, men styrkan gjorde att det tog stopp.
Vårt bästa resultat blev år 2010 på Euro grand prix - Tyngsta drag 879kg, vilket resulterade i 33ggr sin egen vikt (p4p)
Lydnadsklass 1 - Jättesvårt att börja tävla på ett helt strikt sätt, när man tidigare alltid lekt o flamsat runt. Vi gjorde bäst ifrån oss på vår första tävling. 147p (160 för att bli "godkänd") Vi avverkade även några klubbmästerskap där vi iaf 2 gånger fick poäng över 160!
Rallylydnad - Denna sport upptäckte vi ganska sent. Men det är verkligen nåt för Abbie! "lättare lydnad" säger en del, men jag vill påstå att det är helt en sport för sig som inte alls ska jämföras med Lydnadsklass. Här lyckades vi ta titeln RLN (Rallylydnadsdiplom nybörjare) på våra 3 första tävlingar. 83p, 83p samt 77p (70p krävs för att bli godkänd, 3 godkända tävlingar o du blir uppflyttad till nästa klass) Vi lyckades även bli godkända i Fortsättningklass med 83p.
Vi har även provat på viltspår, personspår och agility men inte tävlat i dessa grenar.

Ni kan ju bara tänka er va min nästa hund kommer få jobba o prova på!
Nåt som jag vill tävla i är agility, och vill även prova på Fly ball.

Ett litet filmklipp på hur snurrig hon blir efter att ha rullat i gräset ett par varv. 
Notera att det är därför jag skrattar lite...för att hon precis gjort "krokodilrullningar" i gräset... hade hon varit sådär dålig hela tiden hade jag för det första aldrig skrattat, o för de andra förmodligen redan avlivat henne.

Ett par gånger har jag sett att hon ryckt på ögonen (nystagmus rörelser)
Vilket jag oxå läst om kan komma vid ett senare skede av sjukdomen.
Bara lite smått, och har oftast setts precis efter lek med annan hund när det går lite vilt till.


Att hålla utkik efter härnäst kan vara t. ex att vänster bakben lyfter om man lyfter höger framben, då dessa har någon koppling till varandra som inte funkar vid Ataxi.

Märker små svårigheter när vi tränar Rallylydnad nu. Det känns som att hon tycker det är obekvämt att titta upp på mig vid fotgående, hon snubblar lätt till och jag tror att det är därför hon självmant hellre tittar rakt fram.. vilket inte är till vår fördel i denna sport.
Snart är det September o då ska vi starta i Fortsättningklassen.
Vi har tävlingstränar en gång i fortsättningklassen, och det var jäkligt svårt! Inte pga ataxin utan att ha henne lös o inte få ta i henne för o påkalla upmärksamhet. Samanlagt är det 4 sånna träningstillfällen, och det är 2 kvar, så det kommer bli nyttig träning för oss.
Efter dessa tävlingar i år så får vi se vart vi står.

Det går bra nu!

I onsdags var det premiären för Lydnadscupen som vi har på Bruksan.
4 onsdagar kommer det hållas, o sen summerar de poängen o utser en vinnare.

Vi har ju helt släppt LK1 träningarna, men det var helt enkelt dags o plocka upp det dära igen.
Dock tränade vi bara en gång :) Sen körde vi!
O det gick braaaa över förväntan!
Kom på 3'e plats av 8 ekipage med 163p (som i de riktiga tävlingarna hade varit ett första pris!) Dom utser 1,2,3a för varje tävling oxå. Det var verkligen jättekul! Man blev lite småsugen på att kanske plocka upp det där igen, men samtidigt tror jag att det kan krocka lite med Rallyn som det ändå är fokus på just nu.

Idag så var det dags o packa bilen o dra till Valdemarsvik igen för Rallytävling alltså,
Den här gången var jag reservplacerad som nummer 1. Therese var reserv nummer 10 på förra tävlingen så jag tänkte att jag lätt kommer komma med på denna tävling då.
Men tiden gick o fler o fler reserver hoppade av, men inga ordinarie.
Fick ett mail i fredags där dom frågade om jag ville stå kvar eller hoppa av då det inte verkade bli några fler avhopp. Men jag var ihärdig och sa att jag ville stå kvar. Hade ju planer på att åka i vilket fall som helst.
O mycket riktigt påväg ner imorrse så ringde dom 30 min innan sista anmälningen o sa att dom fått ett avhopp! PIU! Så vi var in the game :)

Dock fick vi starta som näst sist. Alltså som nummer 37 av totalt 38 ekipage.
Tävlingen gick smidigt o rätt så snabbt ändå.
Vår omgång gick helt ok. Just då så kändes det som att jag tappade henne efter bara några skyltar. På nåt sätt känner hon alltid av när det är tävling, o känner av min nervositet över att INTE tappa kontakten så då blir hon loj o går sakta sakta o tittar knappt alls på mig.
Men Therese filmade så när jag kikade på filmen efteråt så såg det ju inte så himla illa ut.
Dock var mitt mål att jag själv inte skulle göra någon skylt fel. Det var flera flera stycken innan som missade småsaker o gjorde fel, vilket är förödande o ger 10p avdrag om du utför skylten felaktigt.
Men jag lyckades med att klanta mig på en skylt ändå... Fattar inte hur jag tänkte, men den skulle avslutas med "sitt" o jag mitt pucko tar ett steg framåt o kommer då på att jag gjort fel. Typiskt!
Det var en rätt hård men rättvis domare. Therese kom på 4'e plats! Jätteduktiga!
Vi kom nånstans i mitten på 77p. 70p är ju godkänt så det var ju skönt att äntligen få min tredje godkända tävling så vi blev uppflyttade! :) Men däremot är inte 77p några "bra" poäng, över 80 så är jag nöjd.
Men det är ju bara o släppa nu, för nu börjar man ju om från "noll" igen eftersom det är en ny klass, där man dessutom ska ha hunden lös. Kan ju gå precis hur som helst ;)

September blir det förmodligen start för det i Linköping! Fram tills dess blir det träning o semester.

För att kika på filmen klicka HÄR. Eftersom bloggskräpet inte vill lägga upp Youtubeklipp helt plötsligt.

Dagens rallyträning!

Snart är det dags för tävling nummer 3.
6e maj i Valdemarsvik. Håll tummarna för 3'e godkänt så vi blir uppflyttade till Fortsättningsklassen.

Den här träningsomgången gick jättebra!

Dagens träning!

Mötte upp T o Rocco för en DW promenad.
Rocco som är ny drog 4kg, o Abbie fick dra en 8kg. Lerig backe gjorde att de blev lite tyngre än sist iaf. Då var det isgata. Kul o komma igång igen! Gick en halvtimmespromenad ungefär.

När vi var tillbaka ville vi testa inkallningträning á la Fredrik Steen som vi fick tips om när vi var på föreläsning.

Hängde på dom varsin spårlina, sen fick de kuta runt fritt på fältet.
Ropade en gång, kom de inte så var det bara att gå fram (om de fick för sig att springa undan fick man ta hjälp av linan) ta tag i hunden så man får uppmärksamheten, vända o gå därifrån. Hänger hunden efter så belönar man! O vi har kommit överens om att försöka plocka bort godis som belöning o försöka använda oss själva o leksak att belöna med.
Jag tycker att det gick jättebra för att vara första gången vi tränade på det här sättet.
Abbie hade en leksak som jag märkte att det var en liten "pipis" i. Så den kunde jag sen använda vid inkallningen o hon vände direkt! Provade att kasta iväg en pinne långt, o kalla in innan hon hann fram, o det funkade. Funkade även när hon var påväg fram till T o rocco som lekte, vände så fort de började pipa. Vilken skillnad mot att man alltid förr har belönat med godis o tänkt "Hon är så lätt, hon älskar ju godis!" Men vilket samspel får man av det? Nada. En godis, tack, sen sticker hon ju igen. En godismaskin har man varit, mestadels. Nu ska de bli lek o stoj istället som belöning. MAtte ska bli skojig!

Efter det avslutade vi med Uppletande. Placerade ut 4 färgglada leksaker, sen fick först Abbie sätta fart o börja leta. Dock är hon lite 'antingen eller' när hon ska leta efter saker. Antingen spårar hon o använder bara näsan, eller så letar hon o använder bara ögonen. Så hon spårade på i början, o eftersom det blåste en del så var det lite svårt o hitta nåt. T sprang fram o tjoade o lekte lite med en av grejerna, sen fick Abbie sätta fart ut igen o då gick det lättare, även att hitta de andra grejerna. Så härligt o se när hon blir så stolt o nöjd över att ha hittat alla skatter :)
Sen var det Roccos tur o han var mer rutinerad. Däremot var han inte så glad i att lämna ifrån sig sina fina leksaker! :)

En mycket givande eftermiddag. Det tackar vi för!

Rallytävling!

Det drog ihop sig och blev söndag tillslut.
Jag åkte och hämtade upp Therese o Rocco. Dom skulle iaf med o hejja på oss.
Vi åkte i god tid, för o va på säkra sidan. Jag skulle starta i grupp 2 och hade ungefär till kl 11 på mig att anmäla. 11.15 var banvandring och sedan tävlingsstart kl 11.30.
Vi åkte vid 8. O kom fram kl 10!!
Vi skulle jag 6 mil. Till Boxholm! Men min kära GPS ville att vi skulle dra en sightseeing först till Motala, för att sedan dra till Mjölby och vidare till Boholm. Helt jävla otroligt!
O inga skyltar hade dom satt upp heller så man visste vart man skulle... dåligt.
Men men. Vi hann iaf.
Det var flera som avanmält sig, så tur i oturen så fick Therese o Rocco också vara med o tävla! Sist skulle dom starta, men hellre det än inte alls.

Dagen till ära hade de även anordnats en inoff utställning i samma byggnad som vi skulle tävla.
Det var SMOCKAT med hundar, vuxna o barn. Herregud!
Vi gick en liten rastning sen fick Abbie följa med in för o känna av läget en bra stund innan det var dags för oss att starta. Vi skulle starta som nummer 5.
O det var nog tur det. Jisses vilket folk det är de där vänstervarvarna :P
Vi startade och det gick förvånansvärt bra! Vareviga jäkla gång vi precis ska in på plan så känner Abbie av min nervositet och blir som en stel pinne som inte hör eller ser nånting. Likadant denna gång. Men eftersom Rallylydnad är mer fritt så lyckades jag locka till mig hennes uppmärksamhet nästan hela banan! Gick o pratade o tjoade med henne o lockade med handen mitt framför näsan. Hon nosade väldigt mycket, vilket jag kände på mig att hon skulle göra. Men det var även den enda vi fick poängavdrag för! Jag fick ett "mindre förarfel" vid en skylt, som jag inte ens vet vad det var jag gjorde för fel. Jag antar att vi gjorde för stor "snurr".
Så 83 poäng lyckades vi skrapa ihop av 100. Samma som förra tävlingen. Nu har vi 2 godkända tävlingar, bara 1 kvar till uppflyttning!
När prisutdelningen var så blev både jag o Therese jättenervösa, för det var en hel bibba med tävlanden som inte uppnåt 70p(godkänt). Säkert 2/3 som inte blev godkända.
Men vi höll oss ovanför det båda två. Therese o Rocco lyckades skrapa ihop 89p! Bästa nånsin!
Säkert för att de inte var så förberedda på att tävla, lite lugnare nerver o.s.v Jätte duktig var dom!

En riktigt bra söndag med både extrem social träning, samt tävlings nerver!

Fina tjejen fick ny leksak o ett fint nithalsband. Som alla tuffa tjejer har!

Protokoll

Utställarna på ena halvan.