Tävlingsdags!

På söndag kör vi årets sista (eller..?) Lydandstävling.
Dags o nöta igenom LK1 igen. Den här gången hoppas hoppas hoppas jag att hon gör sina finaste moment! Har verkligen längtat efter det. Att bara få bli bedömd på det som jag faktiskt vet att hon kan. Inte halvdana moment pga nervositet från mig, och henne?.
Kommer förmodligen vara massa folk uppe på klubben för det ska köras andra tävlingar oxå runtomkring. Tror vi är 6 startande, så förhoppningsvis behöver man inte vänta allt för länge. Kan hoppas att 1'an får börja oxå. Håll en tumme för oss!
Har även mina trogna vänner på plats så dom kan kika lite extra på henne rörelsemönster. Om hon vinglar eller ser ostabil ut i nån övning. Sånt kan va svårt o se själv.
När vi tränade idag såg allt bra ut iaf! Godis is the shit ;)

I övrigt har man mer o mer märkt av hennes ostabilitet.
Små små grejer, men dom märks, när man känner henne såväl som jag gör.
Vi var ute o körde en ordentligt Dragweight runda med SWBA hemma hos mig i söndags.
O va hon kämpade på! Så härligt o se :) Vi gick först o jag tror hon verkligen gillar att leda gänget för hon pinnade på som om det inte fanns nån morgondag. Hon drog inte speciellt tungt, men precis lagom för att hon skulle orka hålla tempo genom hela 5km spåret. Mycket backar som är jobbiga oxå.
Sen fick hon sitta med vid grillplatsen. Hur shyrre är det då? Låta henne sitta där vid korvgrillningen, hon som älskar allt som har med mat o göra :P Passivitet tränade, kan vi ju säga!
O när hon skulle klättra upp på bänken o sätta sig så märkte man att hon hade svårt o hålla balansen i bakbenen, hon liksom vobblade fram o tillbaka, fick inte riktigt fokus o kunde sätta sig.
Nåt annat jag märkt av är när hon äter sin mat. Numera har jag skålarna på golvet, för ställningen jag hade tidigare fick inte plats under diskbänken. O nu när hon äter med mer böjt huvud så tappar hon balansen framåt ibland. Som att hon är påväg o falla på huvudet. Än sålänge lyckas hon parera det iaf. Men det beror nog mycket på att huvudet är just böjt långt ner som balansen ballar ur.
När vi var hos veterinären för en konsultation så böjde han ner hennes huvud för att se om hon blev vinglig av det. O det blev hon. Då var det mer snack om "wobbler" som mer är en sjukdom hos exempelvis Dobbermann, där kotorna inte funkar som dom ska, vilket leder till ett tryck över ryggraden o skapar ostabilitet o bakdelen.
Men nu när jag fått på papper att det är Ataxia det handlar om, så känns det mer eller mindre onödigt att ens starta en utredning om det kan ha nåt med kotor att göra.
Visar hon nånsin att hon har smärta nånstans så självklart ska vi kolla upp det. Men i dagsläget känns det inte aktuellt o börja gräva bland massa frågetecken.
Jag vill ta det en dag i taget. Av den enkla anledningen att det finns ändå inget som hjälper henne att bli av med Ataxi'n. Det verkliga problemet. Jag vill att hennes resa mot slutet ska vara smärtfritt o vi ska ha så kul vi bara kan!

De senaste dagarna har hon fått sällskapa med en fin Schäfer herre. Det gillar hon!
Lite sällskap om dagarna när matte är iväg på jobb.
Det knepiga är att han inte har sånna där långa läppar som hon är van vid att jaga o bita i... märklig kille.... Men han har stora öron! Moahaha....